Lutho's Berättelse

"Lutho föddes 9 September 2002. Han kom in i mitt liv två år senare, då hans mamma stod i begrepp att lämna över honom till de sociala myndigheterna. Lutho var svårt handikappad och modern hade inga ekonomiska möjligheter att ta hand om honom.

I stället erbjöd jag mig att bli hans fostermor. Vid två års ålder var han i dåligt skick.  Han pratade inte, kunde inte krypa och kroppen var uppblåst som en ballong – en följd av undernäring, konstaterade läkarna. Vägen framåt var lång och tuff; Lutho lärde sig krypa snart men kunde inte gå förrän i femårsåldern, och han behövde ha blöjor nästan lika länge.

Mitt liv med Lutho var fullt av utmaningar. Jag hade tre egna barn och dessutom barnbarn i huset, heltidsjobb – plus ett otal resor med Lutho fram och tillbaka till läkare på olika ställen. 
Som tur var hade jag en mycket förstående arbetsgivare; jag var nanny hos Karin Hoole och hennes familj. Karin har ett stort och varmt hjärta, särskilt när det gäller barn, och lät mig klara av läkarbesöken även om det inkräktade på mitt arbete.

Lutho undersöktes bland annat med hjärnröntgen, och här hittade läkarna förklaringen till hans handikapp. Under graviditeten hade hans mamma försökt framkalla en abort med något gift hon druckit; något som ledde till en hjärnhinneinflammation hos pojken. Den vätska som bildats av inflammationen fanns kvar i huvudet och låg bakom störningarna i hans utveckling.

Läkarna lyckades dränera det mesta av vätskan i huvudet, och efter fyra månader på sjukhus kom min pojke hem till mig igen. Sedan dess har han gradvis blivit bättre, även om hans handikapp är livslångt. 
I dag är Lutho 13 år – glad, entusiastisk, vänlig mot alla. Nu hoppas jag få in honom på en skola där hans motoriska färdigheter kan utvecklas, där han kan få lära sig använda en dator – och inte minst att läsa. Den särskola där han går nu är dyr och erbjuder ingen särskild stimulans, dessutom är han för gammal för att gå där. Jag ber och hoppas på att han ska komma in på en skola som ger honom bättre möjligheter för framtiden."

- berättad av hans fostermor Victoria


Victoria's Berättelse

"Victoria flyttade till Kapstaden från landsbygden för att söka arbete 1992 efter avskaffandet av apartheid. Hon var tvungen att lämna sina fyra barn hos sin mamma. Det tog henne tre år tills hon kunde spara tillräckligt med pengar för att besöka dem. Hon tjänade bara R20 per dag och en returbiljett hem kostade R300. År 2002 hade hon fortfarande inte lyckats få ett jobb som betalade mer än R750 per månad. Victoria tog extra jobb på sin fritid för att överleva och kunna skicka pengar till sin mamma för att stödja sina barn. Senare samma år hittade Victoria ett jobb som betalade henne en bättre lön och 2006 kunde hon flytta ut ur sitt skjul,  där hon bott sedan hon anlände till Kapstaden, och in i sitt eget hus. En dröm blev sann!

Tack vare underbara sponsorer kan Victoria ta hand om alla barnen i sitt hem. Ge dem mat och skicka dem till skolan. Hon har också möjlighet att betala av amorteringarna på sitt hus. Victoria lyckas ta hand om alla sina och även andras barn samt sina barnbarn trots sitt heltidsarbete, och de är alla beroende av henne."

- berättad av Karin Hoole


Sinazo's Berättelse

"Jag heter Sinazo Yvonne Ngundze, och jag föddes den 6 maj 1989 i en liten by som heter Vlei i östra Kapprovinsen i Sydafrika. Jag är näst yngst av fyra barn, min mamma är Victoria Nobantu Ngundze, som flyttade från vår hemby till Kapstaden för att kunna tjäna pengar och försörja oss. Hon slet hårt, men lyckades till slut hitta ett jobb som gav en lön att leva på.

Jag började skolan i Kapstaden vid 7 års ålder och av personliga och ekonomiska skäl flyttade jag fram och tillbaka mellan Kapstaden och Östra Kapprovinsen tills jag avslutat min utbildning i Kapstaden.

När jag var 18 år gammal, träffade jag två underbara människor som förändrade mitt liv på ett fantastiskt sätt: Lisa och Jan Jacobsen från Lidingö utanför Stockholm, som var här på en semesterresa och hade Karin Hoole som guide. De fick höra talas om A Reaching Hand och ville gärna hjälpa till – och det blev jag som fick den hjälpen.

Jag hade just tagit studentexamen men mina betyg räckte inte till att komma in på universitetet. Lisa och Jan – som tyvärr dog alldeles för ung bara något år senare – erbjöd sig att stötta mig ekonomiskt, så jag skulle kunna fullfölja mina drömmar och förbättra mina betyg.

Jag gick ett år på Icon Independent High School och året därpå sökte jag till universitetet för att läsa till sjuksköterska. Men kursen var fullbesatt, så jag fastnade för en kurs i agronomi och trädgårdsskötsel i stället. Jag tog min examen april 2015 och samma år började jag en B-Tech examen inom samma område.

Jag vill tacka min mamma, Victoria, som kämpade för att ta hand om oss även på den tiden när hon inte hade ett anständigt betalt arbete. Men Gud välsignade henne med ett underbart par, Karin och Quinton Hoole, som gav henne en lön att leva på och stöd på många andra sätt.

Karin tog på sig att hjälpa oss, Victorias barn, att komma in på de rätta skolorna och skaffa sponsorer som kunde hjälpa oss med ekonomiskt stöd. Min underbara Lisa fortsatte att stötta mig även när hennes make Jan avled. Hon har hjälpt mig under de senaste nio åren, och jag vet att jag inte kunde ha klarat mina studier om det inte varit för henne. Jag kommer alltid att vara tacksam för att Lisa och Jan sig mig som sin egen dotter, och att de trodde på mig när jag själv nästan förlorat hoppet."

- Sinazo Ngundze


Toto's Berättelse

Jag heter Luxolo Tonny Ngunze, men kallas oftast Toto. Jag föddes den 27 mars 1987 i östra Kapprovinsen i Sydafrika i en liten by där jag tillbringade det mesta av min barndom. De första åren gick jag i byskolan, gymnasiet låg i en större by sju kilometer därifrån så jag fick en och en halv mil varje dag för att kunna fortsätta mina studier; jag älskade skolan och kände att jag hade förutsättningar att komma vidare.

Men efter gymnasiet 2007 kändes livet tungt och hopplöst. Vårt liv – jag har många syskon – var tufft, pappa dog redan 2003 och mamma hade inget jobb; vi levde på det hon kunde odla i vår lilla trädgård. Att studera vidare var otänkbart – utbildning kostar pengar i Sydafrika, och pengar hade vi bara nog av för att klara livet dag för dag.

Men så vände det. Min faster Victoria, som flyttat till Kapstaden, bad mig komma dit; kanske skulle hon kunna hjälpa mig att fortsätta studera. Det var då ett mirakel inträffade: jag mötte Karin Hoole, Victorias arbetsgivare, som då just startat A Reaching Hand. Karin gjorde ett starkt intryck, och jag sade till mig själv: detta är den person som kommer att förändra mitt liv.

Och det blev verkligen så. Karin och A Reaching Hand såg till så jag fick en sponsor och möjlighet att börja studera på Cape Peninsula University of Technology 2008, vilket var en stor utmaning då skolorna på landet där jag växte upp för det mesta inte riktigt ger tillräcklig förberedelse för högre studier. Starten var tuff, men jag tog mig igenom.

Min sponsor har spelat en stor roll för mig – jag vill helst kalla honom en barmhärtig samarit. Han heter Håkan Larsson och vi träffades för första gången i november 2008, då han sponsrat mig under ett halvår. Det var så fantastiskt för trots att vi inte kände varandra vid den tiden så fick vi omedelbar kontakt och pratade som vi hörde samman från första stund. Eftersom Håkan bor i Stockholm i Sverige ses vi förstås sällan, men vi mejlar regelbundet och berättar om allt vad som händer.

Håkan har lärt mig tusen saker som jag aldrig skall glömma så länge jag lever. Han var som en far för mig, en coach, vän, storebror och lärare. Han tog hand om mig och såg till att jag fick allt jag behövde för min utbildning, förmedlat genom Karin Hoole och A Reaching Hand. Trots alla utmaningar på universitetet fanns de båda där för att stötta mig, och hjälpte mig att inte ge upp.

Jag fullbordade min lärarexamen 2012, och efter en del kämpande för att få jobb flyttade jag till Johannesburg där möjligheterna var bättre. I maj 2013 fick jag jobb som lärare i biologi och naturkunskap vid Silver Oaks Secondary School där jag fortfarande undervisar – nu för första året med sistaårsstudenterna som tar sin gymnasieexamen i år, tufft men också givande.

Min faster Victoria, min far Håkan och min skyddsängel Karin har hela tiden funnits där för mig och jag älskar dem. Jag kommer alltid att vara tacksam för att de hjälpt mig forma mitt liv och givit mig hopp. De lärde mig att aldrig ge upp och att det alltid finns ljus i slutet av tunneln.

- Toto Ngundze


Anna's Berättelse

"Anna föddes i Zimbabwe där hon och hennes familj levde i extrem fattigdom. När hennes föräldrar dog kunde hon inte försörja familjen med nio personer, inklusive den då tolvårige sonen. 2007 lämnade Anna Zimbabwe och bosatte sig i Kapstaden. Här kämpade hon för att hitta arbete, men fick bara säsongsarbete på vingårdar. Hon blev gravid och fick tvillingar 2009. Samma år sköljde en våg av främlingsfientliga attacker genom Sydafrika, och Anna fick boende på ett kvinnohem med sina nyfödda tvillingar.

När tvillingarna var tio månader gamla blev hon tvungen att lämna hemmet, då andra kvinnor stod på tur och behövde platserna. I samma veva fick vi höras talas om Annas öde från en vän, och bestämde oss för att låta henne och tvillingarna bo hos oss. Hon stannade i 5 månader medan jag hjälpte henne att söka arbete. Hon behövde också mycket stöd psykiskt; hon var arbetslös, ensamstående mamma, långt från sin familj. Flera gånger var hon på väg att ge upp.

Tack vare A Reaching Hands sponsorer fick Anna ekonomiskt stöd för att kunna hälsa på sin familj och son i Zimbabwe som hon inte hade sett på nästan tre år. 

Vi lyckades hitta jobb åt henne som barnflicka hos en underbar familj i Kapstaden, där hon jobbar än i dag. Tack vare arbetet kunde sonen komma och bo med sin mamma och tvillingsyskonen Nathalie och Brandon. Vidare har A Reaching Hand stöttat hennes sons, Blessed's, utbildning till florist (Se separat berättelse nedan)."

- berättad av Karin Hoole

Mitt namn är Blessed Kuvarega. Jag föddes 1995 i Zimbabwe. Efter att min mammas föräldrar avlidit blev hon ensam försörjare för nio familjemedlemmar. Vi var redan mycket fattiga och med vad som pågick i Zimbabwe fanns det inga möjligheter för henne att försörja oss alla. När jag var 12, flyttade min mor till Sydafrika i hopp om att finna arbete så att hon kunde skicka oss pengar till mat. Jag stannade med min morbror. Han var inte alltid hemma på grund av arbete, så jag bodde mestadels med hans fru. Hon misshandlade mig mycket och jag kunde inte fortsätta leva i den situationen. Det var mitt skäl till att vilja lämna Zimbabwe. Så när jag var 14 år gammal, jag är 21 idag,  reste min farbror med mig från Zimbabwe till Kapstaden med buss och lastbil. Detta var mitt första besök i Sydafrika och det var en omvälvande upplevelse. Det var så vackert och med så många olika kulturer.

Vi åkte till Khayelitsha för att träffa min mamma som jag inte sett på flera år, Vi var så glada att vara tillsammans igen. När jag började skolan 2010 var det svårt att höra och lära sig så många olika språk. Med tiden blev det lättare och jag fick nya vänner. Kommande år var tuffa, våld i skolan och så mycket diskriminering av olika etniska grupper och främlingsfientlighet.

Efter ett år av kämpande; jag var tvungen att tenta om min slutexamen på gymnasiet flera gånger innan jag äntligen kunde ta min examen. Det var under denna tid i väntan på mina resultat som jag träffade Marsha Booi. Hon arbetar för femstjärniga Table Bay Hotel i Waterfront. Hon trodde på mig och sa till mig att förbereda en CV som hon tog till hotellet, detta ledde till ett jobb i blomsteravdelningen. Jag visste ingenting om blommor men började som stödare. Efter ett tag blev jag uttråkad och ville lära lära mig mer. Jag sa Marsha, jag vill bli en florist! De skrattade och sa att det är inte så enkelt. Jag började lära mig namnen på blommorna och övade hur man gör blomsterarrangemang. I slutet av 2015 var de imponerade av hur mycket jag hade lärt mig redan. Min mor var så stolt över mig och min dröm om att bli en florist vid bröllop och evenemang.

Min mamma kontaktade Karin på A Reaching Hand. Karin hjälpte också min mamma för flera år sedan och har alltid funnits som ett stöd för vår familj. Karin bad Bev, hennes kollega att hjälpa mig att ordna så jag kunde medverka i en kurs i blomsterarrangemang. Jag fick mitt diplom i mars i år. Mina kollegor kunde inte tro sina ögon när jag visade upp mina färdigheter. Jag gav inte upp och jag har arbetat hårt. Tack! A Reaching Hand för att ni trodde på mig och gav mig möjligheter att bli en bättre och mer kvalificerad person.

Nu har jag större möjligheter med mitt diplom. Tack!

Alla kan resa sig ur svåra omständigheter och nå framgång – om de har den rätta viljan och brinner för det de gör. - Nelson Mandela

- Blessed  Kuvarega


Zubenathi's, Unathi's and Nkosinathi's Berättelse

"Det här är berättelsen om tre syskon, barn till en fattig kvinna som har utsatts för många trauman i sitt unga liv. I dag är barnen fjorton, elva och nio år, mamman 32 år gammal.

Äldst är pojken Zubenathi, som under flera år inte har kunnat bo hos mamman. Hon är svårt alkoholiserad, HIV-smittad och oförmogen att klara sig själv – än mindre ta hand om allt större barn.  
Lyckligtvis kunde Victoria, med ekonomiskt stöd från A Reaching Hand, ta hand om Zubenathi i sin kärleksfulla omsorg och vårda honom som sin egen son. I dag är han Zube, som han kallas, en mycket väluppfostrad och ståtlig ung man.

Zubenathi älskar idrott, främst fotboll. Tack vare A Reaching Hands sponsorer kunde han delta i Gothia Cup i Sverige 2015 – en fantastisk upplevelse som medlem i “The Rainbow Team”, ett lag sammansatt av olika etniska grupper från Kapstaden. 

1 755 lag deltog i Gothia Cup, med 38 500 spelare från 75 nationer. The Rainbow Team blev utvalda att representera Sydafrika vid invigningen, ett stort ögonblick för oss alla som kunde vara med eller se det på TV. Laget slutade på den bättre halvan i sin åldersgrupp.

Vi är så stolta över Zubenathi. För en fjortonårig pojke, född i extrem fattigdom, att få vara med om denna upplevelse (för att inte tala om att flyga för första gången) var naturligtvis det hela som en dröm. Han älskade Sverige och ser fram emot nästa besök. Vi hoppas att han ska kunna delta i år igen.

Hans syster Unathi är elva år gammal. Hon adopterades av familjen Hoole när hon var två, och bor nu lyckligt med dem i USA. Unathi träffar sin biologiska mamma och bröder då och då och växer upp till en vacker ung flicka med goda framtidsmöjligheter.

Lillebror Nkosinathi bor fortfarande med sin mamma. De får stöd av min vän Joanne som ser till att Nkosinathis mamma får iväg honom till skolan. Väl där ser A Reaching Hand till att han får två mål mat per dag, skoluniform, läroböcker och biljett till skolskjuts. Joanne håller koll på hans hälsa, allmänna välbefinnande och utveckling; eftersom han varit undernärd som barn har hans utveckling hämmats, både psykiskt och fysiskt. 

Vi ser också till att han kan delta på det fritids som Joanne driver. Där får han hjälp med läxor och ett näringsrikt lagat mål, eftersom det det sällan finns någon mat hemma eller någon som kan hjälpa honom med läxorna."

- berättad av Karin Hoole


Soso's Berättelse

"Nangomso Ngcebetsha (Soso) - Motiverad, ambitiös, driven och målinriktad!

De orden beskriver vem jag är och det jag står för. Jag känner att jag är vid en punkt i mitt liv där jag vet vad jag vill och vad som krävs av mig för att komma dit.
Världen fungerar ibland på underliga vis. När mina två bröder och jag bodde på landsbygden i Umtata i vår tidiga barndom, trodde jag aldrig att jag en dag skulle befinna mig där jag är i dag. Det var en tragedi som förde oss till Kapstaden, en brand där min lillasyster dog. Jag saknar henne varje dag, och hennes ande är med mig hela tiden.

Min resa med A Reaching Hand började 2008, med ett oskyldigt, och förmodligen mycket naivt samtal, med varma och vänliga Ingegerd och Torbjörn, mina blivande sponsorer. Att vi möttes var rena slumpen. Jag bodde granne med ’victoria, som ni kan läsa om på flera andra ställen på hemsidan. En dag såg jag en buss parkerad utanför hennes hus, blev nyfken och gick dit. Det första som slog mig när jag gick in i huset var det glada ljudet av barnskratt, och en härlig stämning i luften.

Jag minns inte mycket av vad jag sa. Men jag vet att jag kände mig tvungen att uttrycka mina drömmar, mina ambitioner och mina framtidsplaner. Ingegerd och Torbjörn, två svenska turister, var fullständiga främlingar, men jag var ung, ivrig och det var spännande att tala om vad jag ville med mitt liv. Vi fann varandra och jag var så uppslukad att jag inte ens märkte att många fotograferade oss där vi satt och pratade.

Sedan gick en tid, och jag mer eller mindre glömde bort vårt möte. Men mina drömmar och planer hade gripit och engagerat Ingegerd och Torbjörn så starkt att de kontaktade Karin Hoole, grundaren av A Reaching Hand, min mentor och min andra mamma under de senaste sju åren. 
Och en dag fick min mamma beskedet: ett par från Sverige skulle sponsra min utbildning. Vår kontakt kom att handla om mycket mer än pengar; vi brevväxade flitigt, jag berättade om min vardag och fick inspiration, beundran, kärlek och uppriktigt stöd för mina drömmar tillbaka.

Sedan dess har jag fått allt bättre möjligheter, det blev som en kedjereaktion – bland annat med ett heltidssipendium när jag gick i high school. Saker föll på plats på ett sätt jag aldrig vågat drömma om, och jag var nu mer motiverad än någonsin att göra mitt bästa – inte bara för mig själv, utan också för min familj här och min familj i Sverige. Båda har stöttat och uppmuntrat mig i kampen att nå mina mål. Min mamma har lärt mig att utan utbildning blir livet svårt, och min livshistoria är min biografi och vittnesbörd om vad hon alltid sa till mig. Eftersom det är genom utbildning som jag har fått ta del av det underbara som är livet, att jag har vågat tro på en bättre framtid, inte bara för mig själv, men också för dem i min närhet.

Med min berättelse hoppas jag att inspirera unga människor att tro på sig själva, att drömmar kan bli verklighet. Jag studerar heltid, för andra året, på Rhodes University, och hoppas ta examen i drama och engelska, kanske också filosofi. Jag studerar, och utforskar samtidigt vad det innebär att vara ung, fri och utbildad. Varje dag lär jag mig något nytt om mig själv och om världen, eftersom båda delarna är mycket komplexa till sin natur. Jag försöker att hitta och etablera min plats i världen. Jag är inte så säker som jag var när jag var yngre, med bara stjärnor i ögonen. Min vision är tydligare."

- Soso


Sweetness' Berättelse

"Sweetness är fröken på ett av de daghem A Reaching Hand stöttar. Dagiset ligger i det fattiga skjulområdet Nkanini i kåkstaden Khayelitsha. Sweetness är en av sex fröknar som hjälper till att ta hand om över 60 barn, varje vardag från 06:00 till 18:00.

Sweetness är 24 år och född i den bergiga Östra Kapprovinsen i Sydafrika. Hon är yngst av två systrar som uppfostrats av sin ensamstående mor; pappan dog när hon var ganska ung. Sweetness har haft ett tufft liv, och fått lägga merparten av sin ungdom på att ta hand om sin HIV-positiva syster.
När vi träffar henne lyser hennes mjuka och omhändertagande natur igenom i det vackra spontana leendet – även om hon samtidigt är lite blyg. Som många andra kom Sweetness till Kapstaden i hopp om att hitta jobb, så hon ska kunna hjälpa sin syster och mor, som båda är arbetslösa, med försörjningen. Arbetslösheten på landsbygden ligger på 90 procent, och även om det kan vara svårt att hitta arbete i Kapstaden är det långt värre ute i provinserna.

Även om Sweetness inkomst på dagiset är blygsam, så engagerar hon sig med hela sitt hjärta i att ta hand om barnen – som om de vore hennes egna. Hon är verkligen ett värdefullt tillskott till dagiset, och barnens kärlek går inte att ta miste på.

Några barn som går på dagiset, blygt poserande trots att de älskar att bli fotograferade."

- berättad av Phumeza


Patricia's Berättelse

"Jag heter Patricia. Jag föddes i Zoar, Ladismith i Klein-Karoo och bor nu i Delft-South i Kapstaden, en av kåkstäderna.

Eftersom min mamma drack och festade med sina vänner blev det mormor som tog hand om mig när jag växte upp. Naturligtvis längtade jag efter mamma, men hon hade aldrig tid med mig. Vårt liv gick upp och ner; ibland bra, ibland sämre, men vi klarade oss.
Sedan dog mormor. Jag blev ensam med min bror och kusin och var tvungen att ta hand om mig själv.

När jag gick i gymnasiet träffade jag en pojke och vi blev ett par. Jag gick i årskurs 10 när jag blev gravid. Efter att jag födde min vackre pojke ville jag fortsätta studera, men min mamma vägrade att hjälpa mig med min son, så jag var tvungen att sluta skolan för att ta hand om honom. 
Livet var svårt eftersom jag inte hade några pengar. Min pojkvän, pappan till min son, var arbetslös, och vår relation tog slut. Jag var tvungen att klara mig på några hundra rand från socialtjänsten. När min son fyllde ett år erbjöd min moster oss att komma och bo hos henne i Kapstaden. 
Det var här jag började dricka och röka som en skorsten. Så småningom träffade jag en man, en man som brydde sig om både mig och min son. Min moster hade ju tagit hand om oss, men det var ofta jobbigt att vara beroende och leva hos andra människor, även sin egen familj. Jag behandlades som en piga, fick sköta städning, tvätt, strykning. 

Till slut tröttnade jag och flyttade in hos min pojkvän. Vi båda drack och rökte och bråkade mycket. Jag blev gravid igen, min dotter föddes... Allt eftersom åren gick fortsatte vi att bråka, oftast om pengar. Det gick så långt att mina barn var tvungna att sova över hos andra familjer på helgerna, eftersom vi var så berusade och betedde oss så illa inför dem.
Några år senare fick min pojkvän tuberkulos, och han gav mig skulden. Jag började dricka ännu mer, sålde saker i mitt hem för att kunna köpa mer sprit. Jag hade givit upp hoppet om allt och alla och ville ta mitt liv. Det kändes som ingen förstod mig, ingen älskade mig.
När min pojkvän bad mig att gifta sig med honom och sa jag ja. Men just när jag trodde att vi skulle få solsken och ro, så föll vi tillbaka i våra gamla vanor. Alkohol är inte bra för ett förhållande, särskilt när det finns barn. Snart flyttade jag ut och bodde hos en vän, jag klarade inte av att sluta dricka.

En dag, på min dotters födelsedag, kom min make för att ta med henne till kyrkan. Jag hade hört från andra att han lyckats sluta dricka och blivit en bättre människa, och jag bestämde mig för att följa med honom till kyrkan. 
Den söndagen förändrades allt. Jag accepterade Jesus Kristus i mitt liv. Jag återvände hem till min make, jag slutade röka och dricka. Min man och jag tjänar Gud tillsammans. Vi förstår och respekterar varandra. Inga fler bråk. Vi lärde oss att älska varandra så mycket mer igen. Vackra saker började hända i mitt liv.

Så hände ännu en fantastisk sak i mitt liv. Jag träffade några fantastiska människor,de trevligaste människor jag någonsin mött. Det var A Reaching Hand. De kom till vårt samhälle i Delft för att hjälpa arbetslösa, lärde oss hur man bakar bröd av många sorter och mycket mer. Brödet vi bakade kunde vi sälja till grannarna i våra kvarter.
Det här projektet hjälpte mig att få mitt självförtroende tillbaka. Jag fick ansvara för pengarna från försäljningen – jag kände att de litade på mig. Vårt bageri kallades "Orange IQ" och jag fick ansvaret att hantera öppning och stängning av byggnaden vi jobbade i. 
Senare startade A Reaching Hand ett annat projekt som jag är så tacksam för: lördagsmorgnar med teckningsklasser för barnen i Delft, som min dotter Jeneva (sponsrad av ARH - foto med Karin) var med i. Efter ett tag lyckades A Reaching Hand ordna jobb åt mig och några av de andra kvinnorna hos Khayelitsha Cookie Company.

Jag är så tacksam. Jag vill tacka Gud för allt han har gjort i mitt liv. Karin, Charlene och Bev, jag älskar er så mycket. Tack för att ni tror på mig och älskar mig. Tack också till Adele från UNISA som alltid kom och hjälpte oss i bageriet. 
Tack till Kobie, Jan och Elsmie från Tygerberg Art Centre för att ni tog er tid på lördagarna för att undervisa våra barn i teckning. Må Gud fortsätta att välsigna er alla."

-  Massor av kärlek Patricia