LOUISE PERSSON'S REFLECTIONS

Ja det är tufft att kastas mellan vår privilegierade värld och den verklighet som många tvingas leva i - men oerhört utvecklande och lärorikt - Tillsammans kan vi göra världen till en bättre plats för många. "A drop of rain is insignificant but together we can make a river" Läs Louise tankar nedan, hennes känslor känns i varenda bokstav. Jag har befunnit mig precis där hon är. Vi kan inte hjälpa alla men måste lära oss att glädjas åt dom vi kan förbättra tillvaron för och genom detta skapar vi ringar på vattnet.

Translation:
Yes it is tough to move between our privileged world and the reality that many people are forced to live in, but, at the same time it is extremely development and educational, because together we can make the world a better place for many. 

"A drop of rain is insignificant but together we can make a river".
Read Louise's thoughts below, her feelings are felt in every letter.  I've been right where she is. We cannot help everyone, but we must learn to rejoice in those lives we can improve, and through this we create rings on the water.

Nu har jag varit hemma några dagar och hunnit förstå att jag är hemma. Det är oerhört svårt att försöka förklara för folk hur det är att komma hem såhär, jag ärsåklart jätteglad att komma hem till min kära sambo, vänner och familj. Men psykiskt är det väldigt jobbigt att kastas mellan två världar så snabbt som vi i dagens samhälle kan göra med flygplan. Från kåkstadsskjul och barn utan ordentligt med mat till min lägenhet som nu tack vare hösten är lite kall, men vi sätter igång elementen så är problemet löst.

Jag får mycket frågan: ”Hur har du haft det?” ”Hur känns det att vara hemma?” Det är två frågor som ärligt talat är väldigt svåra att svara på för mig. Jag svarar mest att jag har haft det bra, vilket jag såklart har haft. Men det är samtidigt så jobbigt och påfrestande att uppleva allt det som jag har den fantastiska möjligheten att uppleva. Att möta barn som inte har hela skor eller inga alls, mammor som kämpar för daglig överlevnad och som behöver ta med sig sina barn ut på gatan för att tigga pengar till mat. Sen också kriminaliteten och säkerheten skiljer sig så mycket från Sverige, höga staket med elstängsel pryder många av husen i villaområdena runt om Kapstaden. Vid flera ställen inne i husen sitter det panikknappar som går direkt till larmcentralen om någon skulle bryta sig in när larmet inte är påslaget. Detta är ju såklart bara för de priviligierade människorna, i kåkstäderna är det skjul med glipor och i bästa fall ett hänglås på dörren.

Att uppleva separationsångest till ett land och människorna där är oerhört jobbigt, när man känner att man inte är redo att lämna. Man vill göra så mycket mer, men samtidigt vill man hem till sitt vanliga liv där man vet hur bra man har det och tryggheten här.
Att hjärtat drar mot två olika håll är jobbigt men samtidigt fantastiskt att man har fått möjligheten att uppleva det.

Som jag sagt tidigare, halva mitt hjärta kommer alltid att tillhöra Sydafrika och jag är så tacksam att jag får uppleva detta och alla människor jag lärt känna. Även tacksam till min sambo som stöttar mig i detta och som inte tycker det är konstigt och förstår mig när jag lägger all min semester på att åka till alla mina barn i Kapstaden.

Vi får se när jag åker tillbaka, men tillbaka ska jag och då får ni som vanligt följa med mig på även den resan!

Tack alla ni som följt och stöttat mig, det betyder så himla mycket!
Kärlek till er.

Translation:
Now I've been home for a few days, and I can't believe I'm home. It's extremely hard to try to explain to people what it's like to come home like this, of course I'm thrilled to come home to my dear Sambo, friends and family. But psychologically it is very difficult to be thrown between two worlds as quickly as we in today's society can do with aircraft. From a Cape Town kindergarten and children without proper food to my apartment, which now thanks to autumn is a little cold, but we set the elements and the problem is solved.

I get a lot of questions, "how have you been?" "How does it feel to be home?" these are two questions that are frankly very difficult to answer for me. I mostly answer that I've had a good time, which, of course, I've had. But at the same time, it is so difficult and exhausting to experience all the things that I have the amazing opportunity to experience. To meet children who do not have all the shoes or none at all, mothers who fight for daily survival and who need to bring their children out on the street to beg money for food. Then the crime and security are very different from Sweden, high fences with electric fence adorn many of the houses in suburbs around Cape Town. In several places inside the houses, there is a panic button that goes directly to the emergency services if someone would break in when the alarm is not turned on. Of course, this is only for the privileged people; in townships they live in shacks with gaps and at best a padlock on the door.

To experience separation anxiety to a country and people there is extremely difficult when you feel that you are not ready to leave. You want to do so much more, but at the same time you want to go home to your usual life where you know how good you have it and of course the security here.

The fact that the heart draws on two different sides is difficult, but at the same time it is amazing that you have been given the opportunity of this experience.

As I said before, half my heart will always belong to South Africa and I am so grateful that I will experience this and all the people I know. Also grateful to my partner who supports me in this and who doesn't think it's weird and understands me when I use all my vacation to visit all my kids in Cape Town. Not sure when I will go back, but I'll get back to you, and you'll be joining me on that trip too.

Thank you all you who followed and supported me, it means so much!
Love for you.