LOUISE PERSSON - Ambassadör för A Reaching Hand - SYDAFRIKA RESA MARS 2019 - EFTER

Då var man hemma igen och efter varje resa när jag kommer hem till min lägenhet så slår det mig hur priviligierade vi är bara för att vi har fötts i Sverige, för många i Sydafrika är deras hem ett skjul, utan värme och vatten. Men i år har det ändå varit min minst påfrestade resa psykiskt. Jag har vid flera tillfällen under resan sagt ”men jag har inte brutit ihop än” och trodde att min sjätte resa skulle innebära att jag hade blivit lite mer hårdhudad. Men när jag satte mig på flygplanet från Paris och började kolla igenom bilder från resan brast det för mig. Dom bredvid måste trott att jag varit fruktansvärt flygrädd, mina tårar bara rullade ner för kinderna. Och den största känslan är ångesten, ångesten över att ”jag är inte färdig”, ”jag hann inte hjälpa alla”. 
Ett scenario som spelades upp i mitt huvud om och om igen på planet var när en 11-årig pojke som jag har känt sen han var 3 år som jag har en väldigt speciell relation till, nästan som en lillebror. Han bor i en utav kåkstäderna och han kom springandes med öppna armar, kastade sig i min famn och jag säger hur mycket jag har saknat honom och hur mycket jag älskar honom. Så svarar han: ”jag har saknat dig med, varför lämnade du mig här helt ensam?”
Jag vet ju såklart att han inte är ensam och vi hjälper honom genom hans skolgång ekonomiskt och får uppdateringar om hur han mår så jag lämnar honom aldrig riktigt helt, men bara tanken att han kände sig ensam och övergiven av mig sist jag åkte hem är en fruktansvärd känsla. Jag har aldrig tidigare reflekterat över att jag lämnar ett intryck i deras liv och hjärtan, jag har alltid sett det som att det är jobbigt för mig när jag lämnar. Det var nog en utav de jobbigaste sakerna med denna resan. Jag vet ju att många människor lever i fattigdom, utan mat och allt det vi i Sverige tar för givet, jag hade ställt in mig på att bli deprimerad när jag kom hem då det är så jag oftast reagerar men i år har jag ändå mått bättre än jag trodde jag skulle göra, en anledning är nog att jag planerar att åka tillbaka redan i november.
Men även som en kompis sa till mig idag, i år gjorde jag en resa där fokus var att göra en skola till en roligare plats, där barnen skulle vilja stanna kvar och leka eller spela fotboll istället för att hänga på gatan. Tidigare har jag köpt mat till en skola som inte hade någon möjlighet att förse barnen med lunch, året efter var det ett skottsäkert dagis för att barnen skulle kunna ha en säker plats där dom inte riskerade att bli skadade eller i värsta fall dödade.
Det blir en sån kulturkrock som påverkar mig mer än jag egentligen vill erkänna för mig själv.

Ni är alla underbara, A Reaching Hand, jag och alla våra skyddslingar tackar från botten av våra hjärtan! Jag hoppas att ni vill följa med mig på nästa resa, vem vet, kanske några av er följer med på resan personligen. Har någon missat vad jag pratar om anordnar nu Resia en resa ner till några av våra projekt: https://www.resia.se/grup…/delta-i-gruppresa/a-reaching-hand

All kärlek till er